Hennes bilbarnstol är placerad på ett sätt som gör det omöjligt för henne att se vad som är framför, bakom och under bilen. Hon har alltså aldrig sett den faktiska vägen. I hennes värld far vi fram över stockar, stenar och leriga åkrar.
Hon är två år, och jag funderar ofta på hur hon uppfattar världen. Hon har börjat ställa frågan “varför det?”, och jag försöker svara på det så gott jag kan. Ibland har jag inget bra svar, och då kan jag få en liten tankeställare.
“Pappa måste jobba!”
“Varför det?”
Ja… Varför det? För att vi ska ha råd med ett hem, äta mat och köpa julklappar bland annat.
“Pappa måste träna!”
“Varför det?”
För att försöka bromsa den ständigt nedbrytande processen av min kropp så att vi kan ha kul och leka tillsammans längre.
Men hur mycket tid från familjen ska man offra i tron att man gör det för allas bästa? Hade jag jobbat mindre kanske stunderna med familjen inte hade känts lika värdefulla. Hade jag slutat träna kanske jag inte skulle orka kasta upp min dotter i luften lika ofta eller ha henne på mina axlar lika länge när vi går i skogen.
Det här tänker ju aldrig min två-åriga dotter på.
I hennes värld är jag bara pappa.
En pappa som kör rakt över åkrarna för att ta sig fram.
Och det räcker egentligen.