En miljö jag däremot aldrig ens sett min pappa i är ett kommersiellt gym. Ett drygt halvår har passerat sen jag själv senast satte min fot i ett sådant. Men nu är jag tillbaka, och som av en händelse är just detta gym en tidigare brädgård.
Jag har alltid varit lite rädd för kommersiella gym. Jag är rädd att göra fel eller att vara för svag. Det kanske är någon som tittar på mig och tänker att jag har dålig teknik eller har lätta vikter på stången.
Det har aldrig varit en miljö jag rört mig vant i.
Jag använder för det mesta bara en skivstång, vikter, en bänk och ett rack, så det var ganska lätt för mig att börja träna hemma istället.
Framförallt var det för att spara tid och att kunna vara lite mer flexibel i vardagen. Men att slippa känna sig obekväm är en annan fördel som kom på köpet.
När jag tränar hemma vågar jag prova nya övningar utan att titta över axeln. Jag kan till och med häva ur mig ett litet frust ibland om det är riktigt tungt.
Men nu är jag i alla fall här igen, på det kommersiella gymmet, och jag är här för maskinerna.
Jag är mitt i en rehabiliteringsperiod och saknar känslan av att ta i från tårna. Därför har jag listat ut att jag nog kan komma undan med att lasta på i maskinerna där rörelsen och utförandet inte är lika dynamiskt som när man använder fria vikter med skivstång.
Hoppas att den teorin håller…
Jag känner mig fortfarande inte helt bekväm inne på gymmet, men jag har blivit lite mer som min pappa på brädgårn: Jag lastar på med självsäkerhet, jag har en uppgift och jag tvekar inte.